Vad är att ha en "Vinnarskalle"?

Många benämner de som är argast efter en förlusten som "Vinnarskallar". Enligt dessa så verkar definitionen på vinnarskalle vara samma som att vara en dålig förlorare. Man ser ofta i media hur de ”tjuriga” vinnarskallarna hyllas och där epitet som ”hatar att förlora” och ”ursinnig efter förlust” tycks vara de viktigaste egenskaperna för att bli en vinnare.

Om nu ”dålig förlorare”och ”hatar att förlora” är definitionen på att vara vinnarskalle så är vartenda dagis fullt av vinnarskallar så den definitionen ställer inte jag upp på. Det finns otaliga exempel på duktiga idrottsmän som så fort de ligger under eller det tar emot surar ihop totalt och ägnar sig åt att gnälla på domaren, tennisracketen eller vad de nu ödslar sin dåliga förlorarenergi på. Efter matchen har de energi nog att skälla ut folk, sura ihop totalt och vara allmänt osympatiska.

Vinnarskallar är enligt mig de som i underläge tar tag i problemen, drar med sig sina lagkamrater och vänder underlägena. Inte de barnsliga typer som ser ut som förlorande dagisbarn. Många av de framgångsrikaste idrottsmännen har vittnat om att det är glädjen och tillfredsställelsen att vinna som driver dem framåt, inte hur trist det är att förlora och nog låter det som mycket mer motiverande att vilja något än att undvika något?

Björn Borg är ett exempel på vinnarskalle som började vinna när han tyglade sitt innan ökända humör. Hur de beter sig efter en förlust är fullständigt irrelevant, eftersom det då redan är för sent. De som har vinnarskalle löser problemen redan på plan.

Det gäller att kämpa väl, inte att vinna.

Men är det verkligen viktigast är kämpa, är det inte vinsterna som räknas? Jag menar, hur många kommer ihåg alla som kämpade väl i OS? Kämparglöd kan visserligen vara charmigt, men ger knappast avtryck.

Dock är det här lite problematiskt, för hur gör man för att vinna?

Att bara uppmana ”någon att gå ut på plan för att vinna” kan visserligen ge lite stresspåslag som är taggande, men som pedagogisk instruktion är den katastrofal. Man kan inte ”göra vinna”. Det är alltså meningslöst med allt tjat om att vinna, och talet om att vissa har vinnarinstinkt och andra inte. Ingen kan ändå säga hur man gör för att vinna - man styr inte över motståndarlaget, domaren, det enda man kan bestämma över är det egna beteendet. Det lönar sig alltså mer att anstränga sig att göra saker rätt, de handlingarna kan man alltid styra över.

Ibland när jag är ute och tittar på hockeytränande ungdomar, så är det inte ovanligt att man får se någon hormonstinn tonåring dra klubban i sargen allt vad han orkar när de har skjutit ett skott och missat målet med ett par meter. Många skulle säga att han har en vinnarskalle du vet. Men om spelaren verkligen hade haft den där vinnarskallen, så hade han enligt mitt sätt att se det, jobbat tillbaka stenhårt för att vinna tillbaka pucken istället för att försöka förstöra klubban?

Det är det hårda jobbet på träning, på matcher och att ta ansvar för sitt arbete på och vid sidan om planen som skapar en vinnarskalle, det är min fasta övertygelse i alla fall.

Andreas Torkildsen, den norska spjutkastare som vunnit OS, EM och VM-guld sa en intressant sak:
"De flesta tränar hemma som det vore en VM-final och när de kommer till VM, då ska de ta det som vilken tävling som helst. VM är inte vilken tävling som helst, det kräver förberedelse såväl fysiskt som psykiskt för att verkligen vara som bäst när det gäller. Det är här många missar i sina förberedelser genom att lägga fokuset på fel saker, vid fel tillfälle."